en gång för länge sen satt en man mittemot mig på tunnelbanan. han var stor och mörk och han hade en svart resväska på hjul av mindre modell mellan sina ben, och han pratade. först kunde man tro att han pratade med mannen som satt bredvid mig. sedan kunde man tro att han pratade i handsfree. när man hörde vad han pratade om förstod man att han pratade ”med sig själv”, som man brukar säga.
vid t-centralen.
”jag har väntat på tåget till haparanda i sju år nu.”
efter att föraren sagt i mikrofonen att man ska se upp för dörrarna.
”äh, faan. han älskar att stänga dörrar. det är det han älskar mest i hela världen. ljug inte för oss.”
sedan en strid ström om politik.
”irak. de mördade saddam hussein. mördade honom. ociviliserade djur, de mördade honom. och ingen bryr sig. efter 35 år, och de mördar honom. som de lider, i irak. kvinnor, barn.” han får något ledset i blicken. ”och den där jävla Persson sitter och runkar. på den där jävla systembolagsdirektören.”
sedan gick jag av. lite skamset eftersom det kändes som att jag gick av för att han var konstig. men det var det ju inte. jag skulle faktiskt av. då fick jag skuldkänslor för skuldkänslorna. och för att det kändes som att mannen mittemot mig på tunnelbanan en mörk eftermiddag i mars för länge sen var galen av sorg.
