håller på att, på en väns inrådan, ladda ner avsnitt 10 och 11 av californication, och är fast besluten att inte gå till sängs förrän de vilar kompletta på min hårddisk (tittar med trött manisk blick på klockan varannan minut). mjäsch är väl mitt omdöme så långt. jag är inte head over heels. blir uttråkad av drösen träiga tjejkaraktärer (förutom dottern, hon är grym). det är som att huvudkaraktären fått all inre kamp, allt djup och allt svängrum, och resterande skådespelare fått i uppgift att agera kuliss för hans destruktiva beteende. yawn. samma besvikelse som inför de första avsnitten av tell me that you love me. allt rabalder man läst om det och så är det... dåligt. sånt gör mig ledsen, sann serieconnaisseur som jag är. heartbroken. de två serierna har ju jämförts en del i pressen också, pga av de myckna sexscenerna.
tacka vet jag true blood, det är grejer det. kastade mig över avsnitt 9 som kom upp i förmiddags. jag visste att sam var en hund, bokstavligt talat. sam merlotte ain't nothin' but a hound dog.
måndag 3 november 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag vurmar för Californication mycket för att dialogen är topnotch, typ hypnotiserande bra. Men det är helt sant som du säger. Den är überinriktad på Hank Moody. Köper man inte den karaktären med hull och hår (som trots allt är en sjukt bra prestation av Duchovny) så har man inte mycket djup till övers. True Blood ska jag spana in.
Skicka en kommentar