mustiga ord del II

Kökkenmödding - Avskrädeshög från stenåldern. OMG. var våra förfäder the swedish chef?

tåg

när jag satt på tåget hem idag kändes det som att sitta i en tub med ljus. mörkret som flimrade förbi utanför gjorde känslan inne i tuben ännu mer kompakt och klaustrofobisk. pendlare är f.ö. ett märkligt släkte. kampen om bästa fönsterplatserna är total och det är djungelns lag som råder. och när alla väl kommit på plats och de lyckligt lottade som knipit en fönsterplats i en tvåsitsare smäller upp sina laptopar och vrider på mp3-spelaren så alla i hela vagnen hör att de lyssnar på den där paul potts (är han inte lite överkattad. liite? kom igen?).
då. då börjar den långa vägen hem.

anyone?

breaking point i livet. ni vet, det är nu man blir lite mer männska, i kriser vill säga. fast jag vet inte om det är mycket till kris. jag har förvisso flyttat till en småstad. jag måste pendla många mil varje dag. jag är egentligen, tekniskt sett, hemlös (bo hemma hos mamma är inte riktigt att bo). men egentligen är jag en gnällig opubertal tonåring (eller? slutar man vara pubertal när man är 20 bast?). f.ö. är nya lägenheten ett "smart hem". whatever that means. fibrer i väggarna, så man kan i teorin ha en talande mikro om man skulle känna för det. eller en sån där japansk toa som väger ens bajs & talar om om man är sjuk. mamma är mest uppspelt över att ha internet i tv:n. ja.

nu ska jag ställa mig i den falsksjungande duschen. so long.

mustiga ord.

braunschweigmumma. det du.

coffe & tv

kaffe och böcker är mina två droger i livet. och samla detta på samma ställe is equal to paradise. så där satt jag med tre vänner, på bokhandelskafét, snyltade på fotoböcker och snackade om att bilder på industrimiljöer och naket är spännande grejer (medan vi sörplade på vaniljlatte och tittade på foton av stålbalkar och bröst fladdrandes i höstbrisen). jag betedde mig en smula obnoxious, antagligen en effekt av blandingen koffein och stress, medan den andra tjejen i sällskapet var väldigt städad och artig. det fick mig att känna mig oborstad.

det fick mig också att fundera på bussen on my way home. egentligen är jag en pleasermänniska, konflikter är inte min grej, och hey, det är ju nice när folk tycker att man är trevlig. på kollektiva färdmedel är det däremot en annan grej. där kan gubbar ibland stirra äckligt och oprovocerat självsäkert på en. händer förvånansvärt ofta. då brukar jag stirra tillbaka på dem och göra nåt oväntat med fejan. rynka på näsan. blåsa upp kinderna. fira upp överläppen till ett varggrin. nånting oattraktivt, i guess. fast ändå subtilt. så att just han ska fatta att jag inte uppskattar kåtblickar från äckliga gubbar.

det är väldigt befriande att skrämmas. testa.

State of...

"pyssel leder till att sniffa lim. sniffa lim leder till hjärnskador. hjärnskador leder till ett intresse för pyssel. det är en ond cirkel gjord av papier-maché och dekorerad med glitter."

och jag tror att jag är fast. men jag vill hävda att det inte är mitt fel: kan jag ställas till svars för att jag känner så många som är värdiga hemmagjorda vykort?

20 years of snow

don't get angry with yourself, i'll heal you.

kall sol utanför fönstret. skiten syns extra tydligt i solljuset; regn och snö som smält bort från fönsterrutan och lämnat efter sig spår av salter och miljöförstöring. grumlar min syn. grumlar mitt förstånd. packlårar står staplade på varandra, och mitt liv, är det här allt, allt som är jag ryms i ett par flyttkartonger? värmen är avstängd nu, mina händer är isbitar. kylskåpet är avstängt, i det finns ost i upplösningstillstånd och smör som håller på att bli flytande.

nu är det snart dags att ge sig av.