Universitetsdag from hell.

Det var som i drömmen då man står naken på en scen och ska spela huvudrollen i en pjäs man inte kan en endaste replik i.
Nästan.
Jag var tillbaka ute på äckel-Frescati. Hade glömt bort de äckliga blå husen, de äckliga klaustrofobiska toalettbåsen, de äckliga korridorerna som är lika proppade med stressade människor som en måndagsmorgon i tunnelbanan.
I. HAD. FORGOT.
Och all denna psykiska smärta för att befinna sig på en nödgad "uppsatsventilering" *gråt*
Kan ej ens beskriva hur det var, det var bara... hemskt. Läraren tvingade på oss en rast mellan varje opponering. VARJE opponering. Alltså var tjugofemte minut. Tjugo minuters rast åt gången. Varje gång fick jag driva vind för våg i den av människor sprängfyllda korridoren, knuffad än hit än dit. För nervös för att klara av kaffe varje god damn halvtimme. För ointresserad av de andra glåmigt trista bananerna i opponeringsgruppen för att socialisera.
Nä, nu orkar jag inte tänka på skiten mer. Jag är så glad att jag går på JMK nu. Där alla klär sig snyggt. Där man inte behöver betala för kaffet om man inte har pengar på sig för att man är tjenis med kafeteriagubben. Där det alltid finns sittplatser och där alla kramas och har humor och etc.