hem?

om två dagar flyttar jag. igen. men den här gången flyttar jag till något eget. kvadratmetrar att fylla med min egen person. my own kingdom. det känns som dagarna innan julafton när man var liten. samtidigt är jag rädd. att flytta hemifrån, helvete, att bli ensam. jag känner mig som ett förvuxet barn som inte vet hur man klarar sig själv. med det allra tryggaste skyddsnätet en lång tågresa bort. tänk om jag faller? tänk om jag inte klarar det? tänk om jag blir som min pappa?

jag har alltid tyckt om att ha mitt eget andrum, min egen värld fylld av litteratur, egna bisarra tankar och fantasier. men den världen har alltid bott alldeles bredvid den verkliga världen. mammas värld. tänk om jag går vilse? åh, jag är en sån barnunge. jag kunde aldrig ana att timmarna innan den stora efterlängtade dagen skulle kännas såhär. trodde att jag skulle uppfyllas av en extatisk lycka och att alla problem skulle sväva bort, ut över stadens tak och iväg. men här sitter jag och känner mig rätt dämpad. jahapp.

drink

dubbelt så lång var hon, minst, och hade en klolik hand som hon sträckte fram långt över bardisken med kreditkortet i ett hårt grepp. jag hatar långa människor som på sånt sätt kommer före en själv. i köer. till spriten. kokainringarna under ögonen på henne höll på att trilla ner i de sju öl hon beställde på en och samma gång. och där står man och piper. hallå! jag var faktiskt före! ursäkta! bartendern bara blänger på en och servar flaggstångscocainechicken, helt iskallt, helt utan empati för de långa minuter man själv kämpat sig fram till disken för att beställa. utan att ge ett skit, för uppenbarligen är man en miniatyrmänniska. lite kortare. lite mindre värd. amen.

beep

en del bloggare skulle jag vilja starta en klubb med. vi skulle sitta med tända ljus, ritualknivar och dryfta kring fulbloggande, männskor som skriver kärlek under rubriken "gilla" på sina profiler och slakta en och annan modebloggare mellan varven.

och hörrni folk. jag nästan beundrar den människa som gestaltar sin hunds liv i jagform och bilder (mkt inlevelsefullt) på en alldeles egen blogg. om jag hade en hårig lönnfet skogsväktare skulle jag göra detsamma.

"Idag övade jag på mitt läskiga mördarsmajl medan jag satt på en kvist. Det börjar ta sig. Persson satt bredvid & lirade rönnerdal på lerflöjt. Det var najs."

assault monkey

jag tycker om ord. men om en asfaltsskrapa så kom och knackade på dörren skulle jag inte veta vad det var.

aaasfaltsskrapa..... asssssfalltssk-rapa..... ass-faltskr-apa...... the word has lost it's meaning to me.

tuut x2

märkte innan förra inlägget att jag varit lite neggo hittills, så därför försökte jag kompensera med svammel om lurviga skogsväktare. märkte nu att det mest blev obehagligt... jag skyller allt på årstiden! det här med vinterdepressioner är ännu en kär sak jag ärvt av min fader, förutom alkoholistanlag och överkänslighet mot fullmåne.

fast livet skulle vara lite bättre med en totoro, i'm convinced.

tuut

nu har jag fått te och känner mig tillfreds.

allt som saknas är ett litet lurvigt djur att klia på. nu ligger jag och filosoferar om "min granne totoro" som jag såg igår och kände plötsligt ett stort behov av att ha en sån där liten lurvig skogsväktare skuttande hos mig i lägenheten. och så skulle han blåsa kvällsserenader för mig i en flöjt om nätterna och låta mig sova på hans lurvfeta mage.

ja, så skulle det vara.

svordomar!

idag var ingen bra dag. åthelvetes jävla skitdag. eller nej, inte så dålig. men tillräckligt dålig för att i slutet av den ligga i soffan med magont och en lättare depressivitet. anledningar:


det har regnat hela dagen. jag har blivit blöt och håret ser flottigt ut av all satans fukt.

jag fick tillbaka en uppsats som var värd så mycket mer än det betyg den fick. jävla universitetshelvete.

my tummy hurts. ont ont ont. sådär mesont så man inte får ligga och bröla och bli ompysslad, utan sådär så folk bara tycker att man är gnällig om man påtalar det.

världen var svartvit genom fönstret på väg hem idag. inte skymnigt, disigt, mörkt eller skumt för sånt är stämningsfullt, utan bara plain svartvitt, färglöst, vattnigt.


jag ska göra mitt yttersta för att vända de sista timmarna på dygnet. jag vägrar ge upp! steg ett: te. sen får vi se.

trasigt avlopp

det luktar. stinker. det sprider sig i korridorerna, osar genom dörrspringor in i näsborrar upp i huvudet och ner i svalget, ända ner ner i magen.
från början var det en svag antydan. nu är det som om ett utedass exploderat i badrummet.

jaja...

frizzlin x-mas to you all

skyltsöndag: varje år på första advent i den lilla staden.

några meningar för att få er att förstå: julmarknad i grådis. regnet strilar ner. las ketchups sommarplåga a' la 2004 omskriven lite lustigt till tomtenisserim sjungs av två tanter på torget i sprakande pa-system. småbarn uppfösta på en liten scen av föräldrar tvingas säga vad de vill ha i julklapp ("pannkakor och barbie, ja vad mer kan man begära" skrockar tomtemor på härligt "nu hånar vi barnen"-manér). en liten trött ponny drar rädda små barn i gisten trävagn runt torget. munkståndet (ett lustigt ord minsann) stinker frityr och socker.

men ändå. ändå gott folk, blev jag rörd på nåt sätt. jag ska verkligen försöka sluta vara stockholmsdryg och helt enkelt chilla lite. nyårslöfte 2008. lovar.