drink

dubbelt så lång var hon, minst, och hade en klolik hand som hon sträckte fram långt över bardisken med kreditkortet i ett hårt grepp. jag hatar långa människor som på sånt sätt kommer före en själv. i köer. till spriten. kokainringarna under ögonen på henne höll på att trilla ner i de sju öl hon beställde på en och samma gång. och där står man och piper. hallå! jag var faktiskt före! ursäkta! bartendern bara blänger på en och servar flaggstångscocainechicken, helt iskallt, helt utan empati för de långa minuter man själv kämpat sig fram till disken för att beställa. utan att ge ett skit, för uppenbarligen är man en miniatyrmänniska. lite kortare. lite mindre värd. amen.