blä... eller?

igår gick jag upp halv sju efter en sjukligt vaken natt. inte det att jag var sjuk, det är bara att jag never ever har sömnproblem normalt. är ovan vid känslan so to speak. då känns det som en lisa när morgonblaskan dimper ner i hallen & det är legitimt att vara uppe på benen igen (istället för att vrida sig som en mask i sängen). därmed klassas man som hälsosamt pigg & inte som insomniazombie.

idag var jag där igen, vid frukostbordet klockan sju. jag fattar inte vad som hänt. har liksom blivit en hyperaktiv storm som drar genom lägenheten, genom livet. det är som om jag blir hög på att inte riktigt sova mina timmar.

sånt gets me thinking. tänk om jag inte ska sova tio till tolv timmar om dygnet, som jag gjort merparten av mitt liv? tänk om jag är en av de där människorna som bara behöver fyra timmars sömn och lite kaffe för att prestera till max. precis som när jag efter att ha varit usel i matte i nian helt plötsligt scorar full pott på nationella, och jag på nåt vis fick en uppenbarelse om att jag egentligen är ett mattegeni som bara fått för lite stimulans under uppväxtåren. yeah right liksom.
älska att glorifiera sig själv.