lööv

helgen har tillbringats med ett 42-timmarsmaraton av grey's anatomy. vad kan jag säga? när jag fastnar i en serie så -fastnar- jag.

det har varit jag, doktor mcdreamy och en tvåkilos godispåse alla helgens timmar. nu ilar mina tänder och mitt hjärta skriker: välj meredith din mesiga -but oh so handsome- tönt. välj meredith för fan! har det nåt att göra med att jag totalt identifierar mig med grey? vi är ju så förbannat lika: utseende & knulla olämpliga vänner-kindofstyle. eller så håller jag bara på att hallucinera fram likheter av sockerchocken.

nu väntar jag på att säsong tre ska ladda klart. tills dess vet jag inte vad jag ska göra. mitt liv känns tomt och meningslöst på något vis.

är det här ett tecken på begynnande depression? jag vet inte... sunt är det inte i alla fall. men imorn ska jag möta den riktiga (men ack så tråkiga) världen, detta liv med brist på absurda sjukdomar och snygga läkare. fast det ska bli skönt att andas frisk luft. fan, jag har verkligen grävt ner mig här. bokstavligt talat. fan.