spök

jag bor i en spöktrappuppgång.
ibland hör jag andras steg eka mellan stenväggar och stengolv i trappan. men jag ser dem aldrig.
aldrig.
jag börjar tro att jag bor ensam här. inga grannar. inga andra utom jag, och den lilla tanten som vänligt konverserade mig om vädret en gång. om hon ens bor här.
det är en konstig känsla. det är knäpptyst här, utom de där dundrande stegen i trapphuset på morgonen och kvällen. annars hör jag inte ett knyst. ser inte en skymt. av nån.