jag lyssnade på nick caves murder ballads medan jag diskade i eftermiddags och det fick mig att bli paranoid på väg ut i bushen till södertörns media & it-campus. för att lugna mig där jag stod på pendeln och kände alla mördares blickar på mig försökte jag sätta på musik i mobillurarna... och ännu mer stagger lee och the kindness of strangers ekar i öronen. where the wild roses grow var min favoritlåt när jag var liten, och tro fan att jag fick en chock när jag idag hörde vad de sjunger!!! inget för barnaöron, indeed.
They call me The Wild Rose
But my name was Eliza Day
Why they call me that I do not know
For my name was Eliza Day
On the third day he took me to the river
He showed me the roses and we kissed
And the last thing I heard was a muttered word
As he knelt above me with a rock in his fist
hela min världsbild kom i gungning. han... han dödar henne. varför har jag aldrig hört det förut? snacka om förträngning.
f.ö. blir jag alltmer som min mor. det är som att jag börjar oroa mig för mig själv när hon nu inte finns hemma & gör jobbet, so to speak. skumt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar