lågiskt

dagen som egentligen inte finns, det är idag det.
om dagen egentligen inte finns kan man ju omöjligen vara ansvarig för något man tar sig för. så det betyder att jag får ge efter för min mentala magvärk (ja, det gör ont i magen, men jag vet att det är huvudet det är fel på) & strunta i föreläsningen idag.

mm, det låter logiskt.

pigg & fräsch

och så vaknar man, raspig i huvud och hals samt med en -rejäl- hangover. urk. man befinner sig i en illamående halvsovande dimma när telefonen ringer, och det är chefen man var på intervju hos för några dagar sen som säger: "nu kör vi! välkommen hit! när kan vi ha nästa möte!?"
och man bara:"mröööööurgh".

sånt är härligt.

jaque costeau

foux de fa fa, ay ay.

musik som ringer i mina öron än. dans. blickar. sprit. pulserande ljussken. en känsla av att vara ett med dansgolvet. en känsla av att vara helt borttappad.

en känsla av trötthet.

feathers & down

so you're tryin' to do what they did
your friends that turned to liquid
and got lost in a sea
now you're drowning me

with your talk of four-leaf clovers
you turn to rocks and omen
to beat the ambient harm
that is bruising your karma

run run run

så.
nu ska jag brodera en lavendeldoftpåse. it's official: jag är tant.

hm

vad betyder det när man drömmer att ens mamma och mormor står och skriker på en för att man inte köpt kakor till kaffet?

cleanness

köpt ordningsgrejor. mappar, pärmar, understrykningspennor. the feeling is almost orgasmic. jag har ända sedan barnsben varit strangely beroende av kontorsprylar. det plingar till i mitt belöningssystem varje gång jag hittar en burk färgglada gem, en filtpenna i fin färg eller plastfickor att hamstra. det är nån ytterst anal liten ticks jag har, ordnung und redung till varje pris!

no!

jag sa ju att vi kunde ses och plugga runt tolv. det sa jag av en anledning: att jag vill ha en fri förmiddag. en förmiddag med mitt te, mina böcker och mig själv. och ändå ringer hon, klockan tio (!!!) och är hurtfrisk och redo att kasta sig på cykeln och cykla hit. men neeej! det är inget annat än utpressning, och nu får jag panik: panik över mitt stökiga hem, panik över att jag inte är förberedd. panik för att jag sitter i min skoltröja, fettig och äcklig och oredo.
curb your enthuziasm!

to love somebody

The High Priestess of Soul.
mm, jag har återupptäckt dr nina simone, och kan inte förmå mig att stänga av cd-spelaren och gå till sängs. denna fantastiska kvinna som i grunden var en klassisk pianist men som gled in på jazzen och som kallade sin bluesstämpel rasistisk. "jag spelar svart klassisk musik", like she said.
en kopp te, nina och opiumrökelse är lika med de bästa förutsättningarna att förmå sig att läsa tradig kurslitteratur en sen kväll.

In my brain
See your face again
I know my frame of mind
You ain't got to be so blind
And I'm blind so blind

mm

julie delpy är för övrigt en fantastisk människa.
2 days in paris, åååh, mental orgasm. before sunset, vackert!

i want to marry her.

näring

asch.
och så har en hel dag gått utan att jag ätit något vettigt. ibland blir det så. varför? aptiten blir ibland ett nödvändigt ont som måste dövas eller förträngas. mark my words: ibland. när jag har mycket innanför skinnet (känslor pratar jag om då), många tankar som viner och som inte orkar triviala ting som att ställa sig vid spisen och laga blodpudding. då glömmer jag att äta. och mår dåligt till följd.
jävla korkat, n'est ce pas?

studium.

old library, upper floor på cambridge university
-så vackert-

vet ni vad jag skulle vilja göra? plugga i cambridge. helt perfekt för en snobb som mig. för några år sedan var jag i cambridge som turist och det var bara så obeskrivligt vackert: de medeltida collegebyggnaderna, stämningen, allting var så urbrittiskt.
ser framför mig hur de piskar en till perfektion, plugg dygnet runt i stora dammiga bibliotek, man läser tills ögonen tåras och man beger sig till sin lilla dragiga medeltida kammare för att sova nån timme. är det bara jag som får gåshud?

jag har konstiga preferenser, jag vet.

borta med vinden

i upplysningens tider, likt dessa, undrar jag vart vissa människor tar vägen? googlar man på mig till exempel, kommer ungefär tusen orienteringsresultat upp, uppenbarligen har jag en namne som är en väldigt motionerande person, och sedan några träffar som relaterar till mig på olika sätt.

men vissa får inte en endaste träff. min gamla mellanstadiebästis till exempel. varför finns hon inte? hur undviker man att hamna på internet? hon finns på hitta.se, på en djursholmsadress. men annars? om hon inte sitter instängd i en grotta nånstans i djursholm så vet jag ärligt talat inte. får god lust att skriva hennes namn här så att hon åtminstone får en träff om någon i framtiden skulle försöka. som en liten hyllning för gamla tider sådär. men nej. hon ska få vara anonym ett tag till. det är trots allt en bedrift att vara helt onåbar och hemlig.

en teori om mordet på olof palme

år 2047 uppfinns den första tidsmaskinen. den första tidsresenären väljer att ta sig till den 28 februari 1986, tidpunkten då palme mördades, för att ta reda på vem som skjöt honom. när tidsresenären anländer till rätt tid och plats ser hon christer petterson komma på sveavägen med en pistol i sin hand. christer ser dock tidsresenären och rutinerad som han är inser han att hans plan gått i stöpet, kastar ifrån sig vapnet och vänder sig om och springer därifrån. tidsresenären inser nu att hon stört historiens lopp och att det är en mycket allvarlig sak som kan sätta hela världen ur balans. därför plockar hon upp vapnet, skjuter palme och återvänder till sin egen tid. väl tillbaka upptäcker hon till sin fasa att mockfjärdsrevolvern fortfarande vilar i hennes hand.

teori hämtad ur den mycket informativa boken "russells kalkon" av roland poirier martinsson.

oh

there is an idea of a brainfrizz, some
kind of abstraction, but there is no real me, only an
entity, something illusory, and though I can hide my cold
gaze and you can shake my hand and feel flesh gripping you
and maybe you can even sense our lifestyles are probably
comparable: I simply am not there.

mjau

tror att jag blivit allergisk mot katter. efter några timmar av gosande med min väns tre katter har mina armar domnat och min näsa börjat klia som om jag snortat ungefär ett kilo katthår. pappa är allergisk, så jag skyller allt på hans dåliga gener. jag skyller mycket på hans dåliga gener.

do re mi fa so la

nu har jag suttit och förfasat mig över svea rikes smak. igen.
eller, förresten, mera skrattat än förfasat om jag ska vara ärlig. för det är ju humor, det går inte att förneka. tre lallande idioter, en liten skåning som verkar vara hög på nåt och som tjuter "maaaamma" i direktsändning och en kvinna som VERKLIGEN INTE sjunger opera som påstår att "alla kan sjunga opera, börja i duschen, det gjorde jag". honey, du har just bevisat för oss att verkligen inte alla kan sjunga opera.
och jag kan inte låta bli att sitta och gissa hur personerna som röstat på dessa artister ser ut. i samtliga fall är min enda inre vision en tjej på åtta till tolv år. förutom duschoperamänniskan, där kan jag sträcka mig till nightwishkåta fjortonåringar. det är väl bara ungdomar som orkar tokrösta på dåliga artister. eller?

ah, det är nåt som varje vår får mig att bli så.... bitter, på folk i allmänhet och nationers musikaliska mörker i synnerhet. vänta bara till självaste eurovision, då kommer jag gråta blod.

min studietakt

I love deadlines.
I like the whooshing sound
they make as they fly by.

-Douglas Adams-

en dag

det lyser genom fönstret. guld.
jag tog en promenad ner mot vattnet. lördagsförmiddagen hade just sparkat igång. skogsjoggande människor i stora glasögon och stora hår. ankmatande barn, precis som jag själv för några år sen, vid precis samma strand och med precis lika mordiska svanar som försöker nafsa i sig barnens fingrar. ställer mig på en liten klippa och tittar bort mot den stora gråa klumpen som är södersjukhuset. fult, tänker jag.

promenerar hemåt, förbi torget för att köpa lite bröd på bageriet. tycker om att göra mogna, ordentliga saker. som att köpa nybakt bröd och småkakor på det lokala bageriet. det ger mig en varm hemmakänsla i magen.

kommer hem och gör frukost. brygger te. jag har problem att välja vilket te jag ska ta, efter inflyttningsfesten har jag minst tio sorter fint inslagna med banala men ändå rätt fantasieggande namn på etiketterna, såsom "heta stunder" och "nobel". det blir "mysiga stunder". urk, namnet får mig illa till mods, men jag låter mig själv glömma eftersom det är gott.

lägger mig i badet med en cigarett (jag måste verkligen stoppa den långsamma inrökningen av lägenheten) och en bok om vetenskapsteori. läser om mysticisten kepler och den gudfruktige newton och sjunker djupare ner i det heta vattnet, fnissande.

och nu är det så dags för studier. önska mig lycka till.

hm

blir löjligt fokuserad när det är ett stort mål som ska nås. autistic-like. nu är det mission: jobb. i höstas var det mission: bostad.
och jag önskar att jag kunde sprida ut det där fokuset. för trots allt är det fler saker i livet som behöver underhållas. skolgrejer. träning. förhållanden.

jag börjar tröttna. men kan inte förmå mig att bryta det, slå mig ur.

stor.

vuxenperspektivet är ett märkligt perspektiv. jag är ovan. något stort hände mig när jag flyttade hemifrån. man tänker sig att årsringarna är de stora milstolparna. 18. 20. 30. men det säger fan ingenting om personen som uppfyllt åldern ifråga. INGENTING. det är andra milstolpar som gäller. det plötsliga ansvaret över hela ens liv när man flyttar till eget. att flytta ihop. skaffa barn. yttre händelser som ger en det där perspektivet man inte kan få på något annat sätt.

ja, jag ser på mycket genom andra glasögon nu. andra saker har blivit viktiga, andra saker har blivit ångestframkallande, framtiden har blivit än mer skrämmande och nuet lite roligare.

nu ska jag dricka mitt söder-te och äta mitt valnötsbröd och vara lite tyst.
sssh.

in need of a shave mr?

nu är jag uppfylld av härligt underbart mörker. se sweeney todd för bövelen, man blir lycklig av misären.
och mörka förvrängda karaktärer har alltid fallit mig i smaken... på film vill säga.

focal point

ibland känner jag mig som en kokande hormonkittel. alla nerver utanpå huden. galen av ett oriktat raseri. som nu. då måste jag fokusera på nåt trevligt. kaffe. att jag ska gå på bio med vänner ikväll & se en sjungande johnny depp. nåt. annat. än vad? vad fan är det jag inte tål att titta närmare på? vad är det som bränner till om jag vilar tanken på det för länge?
äh.

livsuppfattning?

du är en liten själ som bär på ett lik.

pop

jag har fått ett nytt avslappningsnöje: sitta med köksfönstret på vid gavel - kall luft som slår en i ansiktet och rensar skallen - röka och läsa V for Vendetta. det har blivit näst intill en ritual när jag känner att livet tränger sig på lite väl intensivt. få stänga ner i lugn och ro. andas. tänka.

hittade f.ö. en partypopper bakom datorn. undrar hur länge till jag kommer hitta kvarlevor av partyt?

red red wine

alla hjärtans dag håller sakta på att glida in i min födelsedag. från sovrummet hörs det taktfasta snarkandet från en älskling som drömmer djupa rödvinsdrömmar. medan man själv sitter och svamlar mörka rödvinsord på datorn.

min benägenhet att sjunka djupt in i det som hamnar framför näsan: på denna menat romantiska dag - att få den nedladdade filmen shaun of the dead att fungera på datorn. pojkvännen gav upp för nån timme sen och bokstavligt talat stupade i säng. men jag kan inte släppa det. har försökt med diverse plug-ins, det allsmäktiga vlc som vartenda jävla filformat utom tydligen det här funkar på, men inget resultat. så nu sitter jag buttert och laddar ner en annan version och erkänner mig halvt besegrad.
touché, jävla skitdator.

snart får jag krypa ner bredvid min stora varma lover. det, mina vänner, kommer bota all ångest. det gör det alltid.

sol

solen lyser snett in genom fönstret, och persiennen skapar ränder på bokhyllan och den vita väggen. det triggar minnen. jag känner varm chokladdoft med grädde, skridskor på klarvit bottenfrusen sjö, rosiga domnande kinder. och så tittar jag ut och det är nästan vår.
det gör inget. bara solen skiner.

dobido

har inte känt för att skriva på så länge. livet i allmänhet och senvinterns gråhet i synnerhet har kramat ur den lilla livslust jag haft.
men jag är på väg tillbaka.
med stormsteg as a matter of fact. var på jobbintervju idag. mission: inspirerande och givande extrajobb som på nåt jävla vänster anknyter till mina studier och min framtidsplan. och det roliga är att det känns möjligt. nåbart. det var en kick att gå på intervju med en trevlig människa som gav feedback på en, och bekräftade att man var på väg i rätt riktning.

jag är inte ute och cyklar, halleluja!