Rain

När jag var barn brukade jag leka i en gammal trädgård på mina morföräldrars lantställe. I trädgården fanns det en staty, en liten stenängel med slokande vingar och en marmortår på sin kind. Jag tyckte att det var så sorgligt att se den sitta där ensam och kall. Jag brukade kliva upp på den lilla piedestalen som ängeln satt på och sitta där bredvid. Jag ville trösta ängeln, jag ville hålla den i mina armar och få den glad igen. Men jag satt bara där, dinglandes med benen och var tyst. Hon är nog ledsen för att hon inte kan flyga brukade jag tänka. Och så har hon tappat bort sin mamma. Tanken var så sorglig att jag alltid började gråta. Så där brukade vi sitta bredvid varandra, ett barn med en marmortår och ett barn med en salt vattentår, tysta och nedstämda sida vid sida. Mer lika än olika på något underligt sätt. Jag brukade tänka att om jag satt där tillräckligt länge så skulle jag också förvandlas till en stenängel. Den insikten var inte så skrämmande som man kan tro. Jag tyckte om tanken. Två är alltid bättre än en brukade jag resonera och satte en liten prästkrage bakom ängelns öra. Hon blev min tysta bästa vän den sommaren. När jag var tvungen att åka hem gjorde det ont i hjärtat att lämna min vän åt sitt öde, ensam och naken mitt i den begynnande hösten.