coffe & tv

kaffe och böcker är mina två droger i livet. och samla detta på samma ställe is equal to paradise. så där satt jag med tre vänner, på bokhandelskafét, snyltade på fotoböcker och snackade om att bilder på industrimiljöer och naket är spännande grejer (medan vi sörplade på vaniljlatte och tittade på foton av stålbalkar och bröst fladdrandes i höstbrisen). jag betedde mig en smula obnoxious, antagligen en effekt av blandingen koffein och stress, medan den andra tjejen i sällskapet var väldigt städad och artig. det fick mig att känna mig oborstad.

det fick mig också att fundera på bussen on my way home. egentligen är jag en pleasermänniska, konflikter är inte min grej, och hey, det är ju nice när folk tycker att man är trevlig. på kollektiva färdmedel är det däremot en annan grej. där kan gubbar ibland stirra äckligt och oprovocerat självsäkert på en. händer förvånansvärt ofta. då brukar jag stirra tillbaka på dem och göra nåt oväntat med fejan. rynka på näsan. blåsa upp kinderna. fira upp överläppen till ett varggrin. nånting oattraktivt, i guess. fast ändå subtilt. så att just han ska fatta att jag inte uppskattar kåtblickar från äckliga gubbar.

det är väldigt befriande att skrämmas. testa.