hem?

om två dagar flyttar jag. igen. men den här gången flyttar jag till något eget. kvadratmetrar att fylla med min egen person. my own kingdom. det känns som dagarna innan julafton när man var liten. samtidigt är jag rädd. att flytta hemifrån, helvete, att bli ensam. jag känner mig som ett förvuxet barn som inte vet hur man klarar sig själv. med det allra tryggaste skyddsnätet en lång tågresa bort. tänk om jag faller? tänk om jag inte klarar det? tänk om jag blir som min pappa?

jag har alltid tyckt om att ha mitt eget andrum, min egen värld fylld av litteratur, egna bisarra tankar och fantasier. men den världen har alltid bott alldeles bredvid den verkliga världen. mammas värld. tänk om jag går vilse? åh, jag är en sån barnunge. jag kunde aldrig ana att timmarna innan den stora efterlängtade dagen skulle kännas såhär. trodde att jag skulle uppfyllas av en extatisk lycka och att alla problem skulle sväva bort, ut över stadens tak och iväg. men här sitter jag och känner mig rätt dämpad. jahapp.

drink

dubbelt så lång var hon, minst, och hade en klolik hand som hon sträckte fram långt över bardisken med kreditkortet i ett hårt grepp. jag hatar långa människor som på sånt sätt kommer före en själv. i köer. till spriten. kokainringarna under ögonen på henne höll på att trilla ner i de sju öl hon beställde på en och samma gång. och där står man och piper. hallå! jag var faktiskt före! ursäkta! bartendern bara blänger på en och servar flaggstångscocainechicken, helt iskallt, helt utan empati för de långa minuter man själv kämpat sig fram till disken för att beställa. utan att ge ett skit, för uppenbarligen är man en miniatyrmänniska. lite kortare. lite mindre värd. amen.

beep

en del bloggare skulle jag vilja starta en klubb med. vi skulle sitta med tända ljus, ritualknivar och dryfta kring fulbloggande, männskor som skriver kärlek under rubriken "gilla" på sina profiler och slakta en och annan modebloggare mellan varven.

och hörrni folk. jag nästan beundrar den människa som gestaltar sin hunds liv i jagform och bilder (mkt inlevelsefullt) på en alldeles egen blogg. om jag hade en hårig lönnfet skogsväktare skulle jag göra detsamma.

"Idag övade jag på mitt läskiga mördarsmajl medan jag satt på en kvist. Det börjar ta sig. Persson satt bredvid & lirade rönnerdal på lerflöjt. Det var najs."

assault monkey

jag tycker om ord. men om en asfaltsskrapa så kom och knackade på dörren skulle jag inte veta vad det var.

aaasfaltsskrapa..... asssssfalltssk-rapa..... ass-faltskr-apa...... the word has lost it's meaning to me.

tuut x2

märkte innan förra inlägget att jag varit lite neggo hittills, så därför försökte jag kompensera med svammel om lurviga skogsväktare. märkte nu att det mest blev obehagligt... jag skyller allt på årstiden! det här med vinterdepressioner är ännu en kär sak jag ärvt av min fader, förutom alkoholistanlag och överkänslighet mot fullmåne.

fast livet skulle vara lite bättre med en totoro, i'm convinced.

tuut

nu har jag fått te och känner mig tillfreds.

allt som saknas är ett litet lurvigt djur att klia på. nu ligger jag och filosoferar om "min granne totoro" som jag såg igår och kände plötsligt ett stort behov av att ha en sån där liten lurvig skogsväktare skuttande hos mig i lägenheten. och så skulle han blåsa kvällsserenader för mig i en flöjt om nätterna och låta mig sova på hans lurvfeta mage.

ja, så skulle det vara.

svordomar!

idag var ingen bra dag. åthelvetes jävla skitdag. eller nej, inte så dålig. men tillräckligt dålig för att i slutet av den ligga i soffan med magont och en lättare depressivitet. anledningar:


det har regnat hela dagen. jag har blivit blöt och håret ser flottigt ut av all satans fukt.

jag fick tillbaka en uppsats som var värd så mycket mer än det betyg den fick. jävla universitetshelvete.

my tummy hurts. ont ont ont. sådär mesont så man inte får ligga och bröla och bli ompysslad, utan sådär så folk bara tycker att man är gnällig om man påtalar det.

världen var svartvit genom fönstret på väg hem idag. inte skymnigt, disigt, mörkt eller skumt för sånt är stämningsfullt, utan bara plain svartvitt, färglöst, vattnigt.


jag ska göra mitt yttersta för att vända de sista timmarna på dygnet. jag vägrar ge upp! steg ett: te. sen får vi se.

trasigt avlopp

det luktar. stinker. det sprider sig i korridorerna, osar genom dörrspringor in i näsborrar upp i huvudet och ner i svalget, ända ner ner i magen.
från början var det en svag antydan. nu är det som om ett utedass exploderat i badrummet.

jaja...

frizzlin x-mas to you all

skyltsöndag: varje år på första advent i den lilla staden.

några meningar för att få er att förstå: julmarknad i grådis. regnet strilar ner. las ketchups sommarplåga a' la 2004 omskriven lite lustigt till tomtenisserim sjungs av två tanter på torget i sprakande pa-system. småbarn uppfösta på en liten scen av föräldrar tvingas säga vad de vill ha i julklapp ("pannkakor och barbie, ja vad mer kan man begära" skrockar tomtemor på härligt "nu hånar vi barnen"-manér). en liten trött ponny drar rädda små barn i gisten trävagn runt torget. munkståndet (ett lustigt ord minsann) stinker frityr och socker.

men ändå. ändå gott folk, blev jag rörd på nåt sätt. jag ska verkligen försöka sluta vara stockholmsdryg och helt enkelt chilla lite. nyårslöfte 2008. lovar.

mustiga ord del II

Kökkenmödding - Avskrädeshög från stenåldern. OMG. var våra förfäder the swedish chef?

tåg

när jag satt på tåget hem idag kändes det som att sitta i en tub med ljus. mörkret som flimrade förbi utanför gjorde känslan inne i tuben ännu mer kompakt och klaustrofobisk. pendlare är f.ö. ett märkligt släkte. kampen om bästa fönsterplatserna är total och det är djungelns lag som råder. och när alla väl kommit på plats och de lyckligt lottade som knipit en fönsterplats i en tvåsitsare smäller upp sina laptopar och vrider på mp3-spelaren så alla i hela vagnen hör att de lyssnar på den där paul potts (är han inte lite överkattad. liite? kom igen?).
då. då börjar den långa vägen hem.

anyone?

breaking point i livet. ni vet, det är nu man blir lite mer männska, i kriser vill säga. fast jag vet inte om det är mycket till kris. jag har förvisso flyttat till en småstad. jag måste pendla många mil varje dag. jag är egentligen, tekniskt sett, hemlös (bo hemma hos mamma är inte riktigt att bo). men egentligen är jag en gnällig opubertal tonåring (eller? slutar man vara pubertal när man är 20 bast?). f.ö. är nya lägenheten ett "smart hem". whatever that means. fibrer i väggarna, så man kan i teorin ha en talande mikro om man skulle känna för det. eller en sån där japansk toa som väger ens bajs & talar om om man är sjuk. mamma är mest uppspelt över att ha internet i tv:n. ja.

nu ska jag ställa mig i den falsksjungande duschen. so long.

mustiga ord.

braunschweigmumma. det du.

coffe & tv

kaffe och böcker är mina två droger i livet. och samla detta på samma ställe is equal to paradise. så där satt jag med tre vänner, på bokhandelskafét, snyltade på fotoböcker och snackade om att bilder på industrimiljöer och naket är spännande grejer (medan vi sörplade på vaniljlatte och tittade på foton av stålbalkar och bröst fladdrandes i höstbrisen). jag betedde mig en smula obnoxious, antagligen en effekt av blandingen koffein och stress, medan den andra tjejen i sällskapet var väldigt städad och artig. det fick mig att känna mig oborstad.

det fick mig också att fundera på bussen on my way home. egentligen är jag en pleasermänniska, konflikter är inte min grej, och hey, det är ju nice när folk tycker att man är trevlig. på kollektiva färdmedel är det däremot en annan grej. där kan gubbar ibland stirra äckligt och oprovocerat självsäkert på en. händer förvånansvärt ofta. då brukar jag stirra tillbaka på dem och göra nåt oväntat med fejan. rynka på näsan. blåsa upp kinderna. fira upp överläppen till ett varggrin. nånting oattraktivt, i guess. fast ändå subtilt. så att just han ska fatta att jag inte uppskattar kåtblickar från äckliga gubbar.

det är väldigt befriande att skrämmas. testa.

State of...

"pyssel leder till att sniffa lim. sniffa lim leder till hjärnskador. hjärnskador leder till ett intresse för pyssel. det är en ond cirkel gjord av papier-maché och dekorerad med glitter."

och jag tror att jag är fast. men jag vill hävda att det inte är mitt fel: kan jag ställas till svars för att jag känner så många som är värdiga hemmagjorda vykort?

20 years of snow

don't get angry with yourself, i'll heal you.

kall sol utanför fönstret. skiten syns extra tydligt i solljuset; regn och snö som smält bort från fönsterrutan och lämnat efter sig spår av salter och miljöförstöring. grumlar min syn. grumlar mitt förstånd. packlårar står staplade på varandra, och mitt liv, är det här allt, allt som är jag ryms i ett par flyttkartonger? värmen är avstängd nu, mina händer är isbitar. kylskåpet är avstängt, i det finns ost i upplösningstillstånd och smör som håller på att bli flytande.

nu är det snart dags att ge sig av.

Mr Starmole

idag känns det som att jag inte har lämnat lägenheten alls. den där grötiga känslan i huvudet. domningarna i fingrarna. kliet i ögonen. dessvärre har jag det, vilket jag halvt om halvt ångrar. eller, mja, det är klar övervikt på ångrabiten. för lyssna här: jag tappade en femhundring! hur f-n tappar man pengar? man lägger pengen i byxfickan för att bytas bort mot en skamligt dyr kursbok (som till råga på allt är på danska!) men när man kommer fram till det sköna daskgrå universitetsområdet är pengarna borta. poff. puts väck. tappad nånstans on the way. så: om ni hittar en femhundring nånstans på röda linjen så är det bara att maila, hittelön utlovas. (usch, fan, se vad som blir av mig när jag är pank och bitter: jag får gubbhumor. skjut mig.)

jaque costeau

folk skriver om knulla.
knulla knulla knulla. eller mode. jag är så jävla trött på alla meningslösa saker som människor skriver. knull & mode i sig är inte meningslösa. men människor som inte kan skriva men ändå gör det är ju det, iallafall i skrivande medier som blogg.
& så snubblar man över abbe.
då känner jag att t.o.m mitt eget ordbajsande är meningslöst.

baguette

ge mig brets ass. maintenant.

dagens ord

umami
"det finns inte bara fyra grundsmaker, som man tidigare trott. förutom salt, sött, surt och beskt finns även umami. smaken kan beskrivas som köttig eller matig, ungefär som buljong. det som smakar är natriumglutamat - en vanlig smakförstärkare i inte minst asiatisk matlagning."

omg. min världsbild har just vänts upside down. nu måste jag gå & laga mig lite umami. whatever that is.

natt

jag är full.
och tom.
och lite lite lycklig.
vilken tur att man har vänner som lyssnar på ens blaj om livet, ångesten och allt som är så smått och futtigt men ändå så viktigt för en. vilken jävla tur. att ha nån att dra med ut på krogen och bara supa av sig skallen med: för att rensa systemet, spola igenom hjärnan.

nu ska jag sova. nyktra. rena mig. när jag vaknar imorn så stiger jag upp som en lite nyare människa. godnatt.

goes modeblogg (skäms på mig)

puff puff.
gubbtröja med puffärm från resteröds = årets varmaste & snyggaste köp. rea på awesome rags. fynda fynda.

jag sitter framför datorn & känner mig gubbig i min gubbtröja. tidigare idag kände jag mig tantig när jag fnittrande förtjust hittade ett förkläde med matchande (?) rökigt te. den äldre generationen är ett underskattat släkte. mer ylle, stickning & surhet åt folket, ska jag skandera på gator & torg så snart jag sörplat färdigt på mitt te (som smakar lite rökt strömming) & muttrat klart.

Dr Teeth And The Electric Mayhem

imorn ska jag på casting. är less på castingar, men när de ringer & frågar så har jag inte ork & mod nog att säga nej. så jag går på dem, säljer mig, får eller inte får jobbet. castingar får mig alltid att vilja befinna mig på andra sidan. på andra sidan kameran, på andra sidan manuset. vara den som har visioner, inte den som förverkligar någon annans visioner. aldrig blir man nöjd va?

Rain

När jag var barn brukade jag leka i en gammal trädgård på mina morföräldrars lantställe. I trädgården fanns det en staty, en liten stenängel med slokande vingar och en marmortår på sin kind. Jag tyckte att det var så sorgligt att se den sitta där ensam och kall. Jag brukade kliva upp på den lilla piedestalen som ängeln satt på och sitta där bredvid. Jag ville trösta ängeln, jag ville hålla den i mina armar och få den glad igen. Men jag satt bara där, dinglandes med benen och var tyst. Hon är nog ledsen för att hon inte kan flyga brukade jag tänka. Och så har hon tappat bort sin mamma. Tanken var så sorglig att jag alltid började gråta. Så där brukade vi sitta bredvid varandra, ett barn med en marmortår och ett barn med en salt vattentår, tysta och nedstämda sida vid sida. Mer lika än olika på något underligt sätt. Jag brukade tänka att om jag satt där tillräckligt länge så skulle jag också förvandlas till en stenängel. Den insikten var inte så skrämmande som man kan tro. Jag tyckte om tanken. Två är alltid bättre än en brukade jag resonera och satte en liten prästkrage bakom ängelns öra. Hon blev min tysta bästa vän den sommaren. När jag var tvungen att åka hem gjorde det ont i hjärtat att lämna min vän åt sitt öde, ensam och naken mitt i den begynnande hösten.

goddamn fudge brownie

nu har jag ontimagen för att jag druckit för mycket rödvin & ätit en kartong ben & jerrys. gissa vad jag egentligen skulle göra? yeah yeah viktiga grejer. men med den vilja av stål som jag totalt saknar så sket jag i det & hamnade i en pösig fulmönstrad soffa med en medkumpan & pimplade sprit & injicerade glass i venerna istället.

är det inte härligt att strunta i förpliktelser så säg?

five and dime

först så tänkte jag att fan va ballt att ha en hel hop som läser ens blogg. hamna på bloggtoppen, tjäna stålar på bloggreklam, få sin blogg utgiven i bokformat på galago & hamna i en "hipp" klädbutik på en liten aliminiumhylla till höger om kassan. kanske nåt att sträva efter, för att få egot ordentligt mätt för en gångs skull? men sen insåg jag vilka idioter folk är, & ÖRKA med korkade kommentarer, nej nej nej. & jag som lever på ironi. vartannat ord jag andas har, ack så 90-tal, en ironisk liten glimt, & är det nåt som the beloved pöbel inte fattar så är det ironi. kontentan: nej tack, jag klarar mig.

det är sällan jag engagerar mig på internätet. jag är för lat & för blasé för att lägga mig i the ways of forums, communitys, fejsböcker etc. enda gången jag tänder till är när nåt ärke skrivit nån urbota kommentar i forum & kommentarsfält, kan vara hur litet & fånigt som helst, men jag måste lägga mig i. senast, & jag är inte särdeles stolt, var jag tvungen att näpsa till en lite amerikansk trettonåring som tyckte till om att regina spektor är så duktig på bibelkunskap (syftar på låten samson, lite härligt gamla testamentet-poetry) trots att hon ju är (taadam) judinna, på ett låttextforum. jag var ju bara tvungen! jag började till o med hyperventilera & tugga lite lite fradga. you ignorant biatch, tänkte jag när jag knäckte fingrarna & skrev en ångande föreläsning om religionskunskap. i'm such a nerd.

elementärt

man kan säga att det här handlar om min egen rastlöshet & det att jag springer runt i pyttesmå cirklar tills jag gör mig själv yr & faller ihop i en liten hög på backen.
jag rider på mina älskares ryggar
jag dricker saliv
jag dricker saliv
jag dricker.

frecking freck

freaking freck, det enda jag begärde när jag startade den här bloggen, var att få domännamnet brainfrizz. med hjärta & maginnehåll i halsgropen klickade jag på kontrollera tillgänglighet-knappen, & till min fasa, nej, min FULLSTÄNDIGA FÖRTVIVLAN, så var det upptaget. om mina kära läsare inte är fullkomligt illitterata, vilket ni natuuurligtvis inte är, så fick jag inspiration från margret atwoods fullkomligt fabulösa bok oryx & crake, där det är namnet på en sajt där avrättningar direktsänds. tänkte mig att det kunda passa. på nåt vis. eeheh, ärligt talat så var det kanske lite mer sensationslystnad, än så länge är jag inte så uppblåst att jag ser sågningar av vare sig böcker eller allmänna pöbelfasoner som en actionfylld masslakt (trots att underbara girlafraid ibland kommer ruskigt bra nära).

of course, jag blir naturligtvis nyfiken på vad det är för en spjuver som stulit namnet som så självklart skulle tillhöra mig, så jag loggar in på min rival brainfrizz sida, & vad möts jag av? VAD MÖTS JAG AV?
ingenting. ett fullständigt illgrönt, ekande vakuum. bloggen skapades 2006, men inte ett ord står skrivet. visa dig brainfrizz nr 2, and i will skadeskjuta dig bad. oh so bad.

Eyes won't shut

ja, kan man tänka sig, här sitter jag & gungar i min alldeles egna lilla melankoli. och vet ni vad det mest halsbrytande är? att medan dammet yr & solen kastar såna där trötta solkiga novemberstrålar på mig, så försvinner tiden jag behövt till att skriva en tillfredställande slutrapport till min kära lilla kurs (som, om det vore en levande person, jag hemskt gärna skulle vilja strypa med en scarfs, en liten bit brie & en jäger). men, det är som om den där slutrapporten är en bit gul snö som jag helt enkelt vägrar tänka på längre än några kazaapsecs. jag förmår mig inte till hundra procent inse att en slutrapport kan vara viktig. Vet ni vad jag hellre gör?

a) sover
b) äter vadhelst som kommer i min gigantiska rödrosa muns väg samt pillar mig i naveln (samtidigt! unbefuckinglievable! vilken fantastiskt aktiv människa jag är!)
c) tänker på allt wonderful i världen som finns därute & väntar på mig. jag ska bara... om inte. om inte... om inte alla om så hade jag varit en skridskoåkande krånglig & svår konstnär, varit på god väg mot min fjärde bok, haft ett nobelpris väntande på mig på min 80-årsdag, haft en fotostudio, tagit teaterlektioner, gjort som halva svenska befolkningen redan gjort: skapat minst en egen klädkollektion, läst samtliga ryska klassiker, varit väl insatt i politik samt spöat alla uppnosiga förståsigpåare med mina kunskaper i retorik.

det finns inget så osexigt som inaktiva människor som, liksom, inte gör nånting. och det finns så många. och jag som sitter på mitt orubbliga ego som tröstar & plåstrar om alla sina sår med om & sen, medan jag kastar ett föraktfullt öga på pöbeln som inte gör nåt med sina liv. bah. humbug.

va fan, vad i allt det där var halsbrytande?

nä, dags att dränka sig i krishnas heliga vatten (eller va fan det är, det där hare krishna-teet jag impulsköpte på en hälsomässa, som ännu ett komplement att badda mina oförmögenhetssår med)